Midsommar
Har varit sjuk och inte orkat blogga, igår var det midsommar, var på en fest, det var hemskt. Alla tror att jag är någon jag mer och mer börjar tro att jag inte är... Usch! Hur ska jag komma ur den här rollen?
Feber..
Vaknade precis, mådde skit och kollade om jag hade feber, hade 39,4... Ska sova igen!
Okej, nu skärper jag mig!
Nu kommer snart överklasskärringarna hit, så jag borde kanske fixa mig nu i alla fal.. Och några av dom är faktsikt ganska snälla! Tror det kan bli en okej kväll till slut! :D Ska faktiskt bli skönt att inte va ute och festa!
Nu får du faktiskt ta och skärpa dig!
Ja, det var vad min kära mamma sa när hon kom hem nyss, jag hade bytt om till mjukisdress och satt upp håret i en bulle och var osminkad. Hon gnällde på att "grannarna kan ju se dig"! ´Ja, men snälla söta, jag var nyduschad och det var hela och rena mjukiskläder, för en paus framför TVn! Jag har dukat, varit på stan och handlat blommor och jag har gjort chokladmousse tills ikväll! Allt åt henne! Sen har jag precis kommit ur duschen och satte mig en stund vid TVn! Skulle bara måla mina naglar innan jag började fixa mig, men tydligen kan man inte sitta vid TVn så... Alltså, jag känner mig som en gäst i mitt eget hem! Jag måste vara fixad hela tiden för att det när som helst kan komma förbi någon som absolut inte får se mig i mjukisbyxor och osminkad! Ska det va så?
Hatar sjukhus!
Usch! Kom precis hem igen från sjukhuset! Tydligen var inte det här sista gången, måste tillbaka igen om en månad och träffa läkaren igen! Vill inte! Jag hatar sjukhus! Får panik av lukten! Det värsta är operationerna. Att komma dit helt ensam (mina föräldrar följer inte med) och behöva byta om till sjukhuskläderna. Allt som är jag försvinner liksom, får inte ens ha mina egna underkläder och navelpiercingen måste ur. Kanske låter som en fånig sak att bry sig om men när man är i en helt främmande miljö med helt främmande personer så gör att få ha nån liten sak från sitt eget liv där... Vill verkligen inte tillbaka!
Till sjukhuset...
Ush! Ska till sjukhuset snart! Har tid vid halv 11! Vill verkligen inte! Hatar min läkare! Men, har jag tur är det sista gången jag behöver gå dit! Wish me luck! :D Har förresten ätit frukost! Tjohoo vad duktig jag är!
BLOGLOVIN
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/2663075/drunknar-sakta?claim=tvyvfgqsaem">Följ min blogg med Bloglovin</a>
Klicka på länken för att följa min blogg med bloglovin!
Chansade....men det misslyckades
Tänkte på en kommentar jag fick. Det va en tjej som sa att jag skulle bryta mönstret i min vardag, annars skulle jag drunkna. Jag gav det ett försök. När mamma och pappa kom hem igen frågade jag mamma om hon ville se en film med mig, bara hon och jag med en kaka marabou premium. Har aldrig gjort såna grejer med min mamma. Enda gången vi är ensamma är när vi åker på nån shoppinghelg. Men vi är egentligen aldrig ensamma då heller. Vi brukar ha varsitt hotellrum och träffas bara på frukostbuffén, stan, restauranger eller någon annan stans bland folk. Jag vet inte hur jag ska prata med min mamma när vi är ensamma. Det enda vi diskuterar är när vi planerar något.
I alla fall, tog mod till mig och frågade mamma om den där filmen, det var något av det läskigaste jag nånsin har gjort! Hon sa nej. Vi ska ha middag med några av (ursäkta språket) mammas jävla överklasskärringskompisar imorrn och hon var tvungen att damma i matsalen. Städerskan gjorde det i förrgår, men nej, mamma var tvungen att göra det ändå. Det klart att det är viktigare att överklasskärringarna inte ser nåt dammkorn i huset än att va med sin dotter...
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/2663075/drunknar-sakta?claim=tvyvfgqsaem">Följ min blogg med Bloglovin</a>
Ensam hemma igen...
Är ensam hemma ikväll igen. Mamma och Pappa är på 50-årsuppvaktning. Mina vänner har fest. Skulle gått men stannade hemma. Det är vid såna här tillfällen jag hatar vårt stora hus. Det blir så tydligt att man är ensam. Mina vänner brukar prata om att det är skönt att vara ensam hemma. Det är inte en massa småsyskon som springer runt benen på en och ingen mamma som tjatar om att man ska dammsuga eller städa badrummet eller nåt. Dom säger alltid att dom skulle vilja vara jag av den anledningen. Jag har lika mycket plats själv som en av mina kompisars hela familj bor på. Bara mitt sovrum är lika stort som deras vardagsrum och kök tillsammans. Visst, på ett sätt kanske det är skönt att ha så mycket plats. Men jag skulle ge mycket för några syskon att dela det med. Jag känner mig inte ens trygg i mitt eget hus. Eller kanske minst av allt här. Känner mig tryggare hemma hos min kompis. Hennes syskon springer runt och leker, hennes pappa håller alltid på att laga nånting samtidigt som han visslar och hennes mamma står vid spisen med hennes yngsta lillebror på höften samtidigt som hon lagar mat. Hela deras familj är full av kärlek och dom delar med sig av den! Om min mamma nån gång ska visa att hon älskar mig är det genom att köpa en parfym eller något till mig, ta med mig på en shoppinghelg till nån storstad i Europa eller ge mig lite extra pengar. Men ärligt, det är inte kärlek.
Har lyckats äta..
Har knappt ätit på flera dagar. Igår åt jag ett äpple och ett kokt ägg och drack 2 koppar kaffe. Det var det enda. Men nyss kom min underbara, älskade pappa upp till mitt rum och hade lagat mat åt mig! Quornbullar (typ som köttbullar fast vegetariskt) och spaghetti (vit fiber, precis som det ska va) och sås (turkisk youghurt, sweet chili, salt, peppar). Fick i mig ungefär en halv portion. Känns på ett sätt bra att ha ätit men mår illa... Vill sova igen. Usch, mår illa!
Stänger alla ute...
Vad har hänt med mig? Normalt sett är jag den som fixar fester, drar ihop kompisar för att ses och hitta på nåt kul eller bara ta en fika och jag har alltid en telefonlur vid örat, smsar eller chattar med folk på facebook. Men nu har jag inaktiverat min facebook-användare, jag har inte ens läst smsen jag har fått de senaste dagarna, på skärmen blinkar det till då och då och det står 64 olästa meddelanden. Jag orkar inte läsa, jag orkar inte svara. Jag orkar inte alla frågor, jag orkar inte svara. Telefonerna har ringt i flera dagar. Både mobilen och min fina, älskade kobratelefon som står på bordet brevid sängen. Min bästa vän kom hit och ringde på igår. Jag öppnade inte dörren. Vad händer med mig? Jag orkar inte ens träffa dom jag älskar? Vet inte ens om jag älskar dom längre. Orkar inte mer.
Mardrömmar...
Kunde inte sova inatt. Jag la mig ganska tidigt för att jag var så trött, alla andra gjorde nåt kul. Min familj var hos några vänner och firade en födelsedag, mina vänner var på stan och festade och hade kul. Jag var medbjuden på båda sakerna (och 2 fester till) men jag orkade inte. Istället låg jag hemma och stirrade in i väggen. När jag till slut somnade så vaknade jag bara nån timme senare av att jag drömde en mardröm. Jag sprang i en stad, allt var mörkt, och jag var jagad och tvungen att springa ifrån dom som jagade mig. Jag sprang och sprang och till slut kom jag till en återvändsgränd. Jag började backa och snubblade bakåt. Jag såg mina förföljare komma närmare men jag kunde inte se deras ansikten. Precis när dom kom så nära att jag visste att jag skulle se deras ansikten så vaknade jag. Kallsvettig, skakande, livrädd. Låg vaken. Ville ringa någon och gråta ut, men ingen vet något. Ingen får veta något. Låg vaken. Somnade igen nån gång efter fyra. Vaknade halv 6. Samma dröm. Samma uppvaknande. Lyckades somna om. Blev väckt av mamma klockan halv 9. Jag "kan ju inte sova bort hela dagen" som hon sa...
Vem är jag?
Ja, vem är jag egentligen? Tror inte att någon vet svaret på den frågan. Inte mina föräldrar, inte mina lärare och inte mina vänner.
- Mina föräldrar tror att jag följer alla deras regler, dom tror att jag aldrig gjort något de förbjudit mig. Ändå gnäller de alltid på mig. Vad jag än gör. Det är fel på allt. Jag pluggar mycket och har bra betyg, mvg i nästan allt, men ändå är dom på mig om att jag måste sköta skolan bättre. Kan dom inte någon gång försöka att se mig, prata med mig och visa att dom älskar mig istället för att försöka göra mig till någon dom kan visa upp för sina vänner som en trofé?
- Mina lärare skulle nog säga att jag är den glada positiva tjejen som har massor av vänner som är smart och alltid får bra på proven. Visst, det är en del av mig, men det är en påbyggd fasad. Jag har slipat på den sen jag började skolan, kanske till och med sen jag började dagis. Jag insåg direkt att om man var på ett visst sätt så blev man accepterad av dom vuxna. Om jag satt tyst och snäll på deras genomgångar, antecknade allt och ställde frågor men samtidigt var glad, sprallig och satt lite lagom långt bak med mina kompisar som jag alltid hjälpte, då skulle dom älska mig. Så jag blev den där perfekta eleven. En sån som lärare älskar att ha i sin klass, den dom kan prata om i lärarrummet och vara stolta över. Jag har ställt upp som frivillig på så många grejer genom åren. Allt för att bli accepterad. Jag har burit böcker från förråd, jag har sprungit till vaktmästaren när pennorna har varit slut och jag har varit med på talangjakter och sjungit på skolavslutningar.
- Mina vänner då, dom ser mig som den glada och positiva som alltid kommer med idéer och som finns för alla och dom ser mig också som tjejen som har en lite finare familj än alla andra men ändå inte ser ner på någon. Jag bor på en av dom finare gatorna, jag bor i ett av de finaste husen på gatan och jag har största rummet i huset. Hela huset är renoverat och vi har en snygg och moderiktig trädgård. Varje vecka kommer en städerska och städar och vi åker på semester flera gånger per år. Jag har alltid en kille på gång och jag är alltid i centrum på fester. Jag är en sån som dom vill vara.
update: Nu låter det som jag är den absolut populäraste tjejen i skolan. Det är jag inte. Jag är omtyckt av lärare och andra elever och har många vänner. Men jag är inte på något sätt "skolans drottning"
Det låter som att jag har ett ganska bra liv, eller hur? Visst, så verkar det utåt, men på insidan, inuti mig är allt ett helvete. Jag pratar om att ingen vet vem jag är, men det värsta är nog ändå att jag själv inte vet vem jag är! Jag har ingen aning! Hela mitt liv har jag varit så upptagen av att försöka fylla ut en mall och anpassa mig efter hur alla vill att jag ska vara att jag har glömt mig själv, hur vill jag att jag ska vara? Jag har inget svar, hoppas att jag kan skaffa mig ett genom att skriva den här bloggen och få ut mina tankar i ord...
